• livsbevis

    Den femte mars inviger jag balkongen. Värmelampan är på och solen vakar över Göteborg. Det är kaffe och havredryck och tjocktröja. Den femte mars springer jag också årets första utomhusrunda, vill springa mer, mer, mer. Vill känna alla friska vindar slå mot kroppen och sväva över asfaltsgrus. Bulta fram.

    När jag kommer hem planterar jag popcorngräs, det är första gången, tänker att det är dags. Längtar efter liv, se blommor gro, grönska växa och härja. Fyll hela lägenheten med livsbevis! Fyll mig med liv!

    Jag tänker mycket på det här med att skriva nära sig själv, att våga vara sårbar och inte förklä sina känslor i annat. Det har blivit svårare att skriva om det innersta, motståndet växer sig större desto äldre jag blir. Som om jag blivit mer privat eller rår om mig själv på ett annat vis. Jag vill tro att mycket också handlar om rädsla, det är sårbart och läskigt att sätta ord på sina tankar, vissa grejer måste marineras länge. Vissa grejer måste stanna i kroppen och domna av en aning först.

    Det enda jag kan skriva om just nu är det som varit och är. Om tiden och hur jag hanterar den, hur jag ska bli vän med den igen. Samtidigt är tiden bara en klädsel, jag gömmer det innersta därunder.

    Jag är tjugosju och det pågår en tyst kris inom mig, en tyst revolution.

    Ett antal gånger har jag tänkt att det här året är mitt ömmaste hittills. Jag ser allt genom en lins av skörhet, försöker vara närvarande och omfamna dagarna. Det är en balans, viktigt att inte endast befinna sig i det sköra tillståndet, då blir man nog knäpp till slut. Men jag vill känna livet till fullo, känna mjukhet och lust. Glädje. Inte gå miste om stunder.

    Jag vill badda mig med solsken, växa håret långt, dricka drinkar på balkong, höra Joan Baez. Vill ha en enkel vardag, träffa vänner, anordna middagar, väva, skriva, jorda ner mina trädgårdshänder.

    Lovar att jag ska skriva mer om upplyftande grejer framöver, mer om kärlek. Kan inte bara skriva om tid och skörhet. Behöver skriva lite om att hålla hand, rensa vind och åka till tippen, hur varm och slitstark man blir efter fem år ihop.

    Inga kommentarer på livsbevis

  • fiskmåsar och lantbröd

    Det är första dagen i mars och solstrålarna smeker vardagsrummet, vinden är nästan vårljummen. Jag vill börja röja på balkongen, i garderoben, i bokhyllan, i hjärtat, det är sådant man gör i längtans tider. Man förbereder sitt bo och gör kroppen redo för ljusare kvällar.

    Andra dagen i mars. Hesa Fredrik yr och jag bakar lantbröd och lyssnar på Mitskis nya album. Springer två kilometer på löpbandet innan jag tröttnar. Det är inte lika fridfullt som att springa utomhus; måste komma någon vart.

    Den tredje dagen flyger fiskmåsarna förbi utanför lägenheten. De återvänder tydligen i mars, när våren står på glänt. För några år sedan såg jag en tjej bli jagad och attackerad av en fiskmås, där och då blev jag för evigt ärrad.

    Man ska inte tro så mycket om tiden, den går ändå inte att fängsla eller hålla i handen. Tiden gör som tiden vill.

    När jag inte blev antagen till arkivarieutbildningen i höstas kände jag mig nedslagen. Jag stod handfallen och mörbultad av ovisshet. I efterhand är jag glad att det inte blev av, det öppnade upp för annat. Jag har fått plugga franska och nu skrivande, sprungit snabbare och längre, hittat min kärna och röst. Jag vet mer om vad jag vill nu, vet mer om mig själv.

    Det är fint att tänka att allt som händer är menat, att grejer sker i sinom tid och att livet vill oss väl. Vi behöver endast gå i den riktning som känns mest innerlig, så länge vi gör det har vi inget att ångra.

    Inga kommentarer på fiskmåsar och lantbröd

  • det ska nog gå bra

    Det börjar kännas att bli äldre. Omgivningen och mina reflektioner förändras, gör ett skifte. Jag inser att jag inte är odödlig, att inget kommer bli fulländat. Jag ser ödmjukt på tiden och spiller mina tårar över ovissheten; ingenting är mig lovat. Det är på gott och ont, får mig att njuta men samtidigt känna tyngd och sorg. Vi har en så liten stund på jorden och jag varken kan acceptera eller greppa det. Jag har grusat ner lungorna med en gnutta existensiell ångest.

    Vi har börjat prata om barn, jag och mina vänner. Om när man bör försöka och om rädslorna för hur livet ska bli. Vem skulle jag vara som förälder? Hur kommer världen förhålla sig till kommande generationer? Hur ska jag skydda en liten människa mot allt ont? Ingen av oss har barn än, ändå våndas vi och håller ömheten tätt intill. Mjukt och nära. Intalar och konstaterar, det ska nog gå bra.

    Många gånger sker samtalen i soffan, vi sitter och dricker vin och tänker högt. Hamnar i ämnen som på ett eller annat sätt grundar sig i våra liv. Efteråt går jag hem med tacksamhet; vänskaper är bland det mest vackra och självklara man kan ha. Jag vill att vi ska bli gamla tillsammans, låt mig få åldras ihop med mina vänner.

    En dag vill jag skriva om allt som vi gjort ihop. Vill skriva om allt innan minnet suddar i takt med åldern.

    Sista halvan av förra året omvärderade jag mycket i mitt liv. Det blev tydligt hur jag vill värna om min tid, jag kände en längtan efter att frigöra mig. Vara fullständigt närvarande och känna mig levande på riktigt. Sedan dess har jag försökt skala av intryck, fokusera på mig och relationer och lärande.

    För ungefär en månad sedan bestämde jag mig för att pausa instagram (som tidigare nämnt), den här gången på obestämd tid. Jag skaffade mitt första konto i sjuan, jag har alltså använt instagram i ungefär fjorton år – halva mitt liv. Då var plattformen inte som den är nu, men det är ändå en skrämmande insikt. Det vrider inom mig. Jag mår bättre utan och blir mer av den jag vill vara, min rastlöshet försvinner. Under den här månaden har jag lyckats rota fram mitt sanna lugn. Mina tankar har klarnat och hjärtat slår i rätt takt igen. Det får mig att undra: vill jag någonsin gå tillbaka?

    Det här var ett försök till en ganska naken uppdatering. Jag vill skriva så ofiltrerat jag bara kan, jag vill våga skriva om sådant som betyder något för mig, vad jag tänker på och får vara med om. Att vara snart tjugoåtta i den här tiden, i den här världen.

    Bloggformatet är långsammare och jag gillar att inte vara begränsad till ett visst antal ord. Det gör mig friare. Jag antar att det inte är så många som kikar in här, men för den enstaka som gör: hej <3 Lämna gärna en kommentar eller en tanke, det vore fint.

    Min tanke är att uppdatera om allt här på bloggen, men publicera enstaka av dessa reflekterande texter på Substack för folk som följer mig där.

    Inga kommentarer på det ska nog gå bra

  • hejdå instagram

    Hennes foton är mjuka och varma, som en sommar i Italien. Om mina bilder vore, om jag vore, om jag bara borde, jag kanske skulle.

    Jag kanske skulle ta en paus.

    När februarisolen är som starkast raderar jag Instagram. Det låter kanske drastiskt, men jag är en neurotisk själ och min hjärna klarar uppenbarligen inte av intensiteten. Jag behöver stänga ner helt.

    Mitt beslut handlar inte bara om jämförelse, även om det är en stor del av det. Mest handlar det om hjärtslagen som inte vill lugna sig; jag blir avskalad och känner något jag inte vill känna. Jag blir vissen och hämmad och stressad. Jag hittar fel som gror och växer till en känsla av oduglighet. Skadliga rötter in i själen och jag måste plåstra om.

    Min telefon berättar att jag spenderar en timme om dagen på Instagram. Siffran har varit högre under andra perioder i livet. En timme är inte mycket, men det är mycket för mig.

    En timme om dagen är:

    sju timmar i veckan,

    tjugoåtta timmar i månaden,

    och fjorton hela dagar om året.

    En timme om dagen är sjuttio dagar på fem år. En timme om dagen är sjuhundra dagar på femtio år.

    Jag vill se tillbaka på mitt liv som något givande. Jag vill vara närvarande, innerlig, sprallig, autentisk, lugn, tålmodig, kreativ, kärleksfull, stöttande. Jag vill vara en olivkvist, vågorna i havet, sammetstyg på bar hud, friska vindar, din förgätmigej. Allt det där som jag inte är på Instagram, hur gärna jag än vill tro att jag är det.

    Jag behöver också skapa och vara kreativ på mina villkor. Jag vill inte förhålla mig till format och catchy hooks, till algoritmer, trender och ständig aktivitet. Jag vill skapa i min takt och på mitt sätt:

    långsamt,

    reflekterande

    och nära.

    Jag vill vara jag.

    Beslutet har grott inom mig sedan förra sommaren. Jag har reflekterat kring hur jag påverkas av alla intryck, hur rastlös min själ blir och hur mina tankar snart inte är mina.

    Kroppen vill eka av lugn och tiden behöver bli min egen igen. Det är dags gå ifrån, pausa. Leva. Vi får se om jag återvänder till Instagram längre fram, men just nu är det farväl.

    Jag kommer finnas här. Kanske blir det någon youtubevideo också, vad än faller sig in. Det ska ske på mina villkor, i mitt tempo och min lust.

    Inga kommentarer på hejdå instagram

  • Skrivvakuum, lost och fyrtio häften

    Jag befinner mig i ett skrivvakuum. Orden finns inte, det kommer inga formuleringar ur mig. Det brukar bli så när jag har grejer att stå i. Skrivandet kommer tillbaka så småningom, det får man lägga sin tillit i. Så länge filmar jag en vardag och försvinner i musik och rensar balkong. Funderar på stilar och söker igenom pinterest – tror det får bli ett inlägg om det framöver?

    Jag och Alex börjar kika på serien Lost och lever oss in i hur det känns att bli strandsatt på en ö. Andra dagar ser och lyssnar jag på dokumentärer. Betar av inomhusaktiviteter innan solröda sommarkvällar anländer.

    Nästa vecka är den vernissage och jag har vikt ihop fyrtio häften. Nu har vi inte mycket kvar att göra och det känns p i r r i g t. Det går att ro ihop kreativa projekt trots allt, även om det tar tid. Jag skulle inte säga att det varit lätt; det har inneburit många sena kvällar och många timmar och långa resor. Men projektet känns viktigt och det är värt varenda minut.

    Den tjugofjärde maj händer det!

    Inga kommentarer på Skrivvakuum, lost och fyrtio häften

  • Vem är jag utan sociala medier?

    Jag vet inte hur jag vill eller ska förhålla mig till sociala medier längre. Min känsla just nu är komplex. En sida av mig önskar att världen aldrig blivit så här, samtidigt som en del av mig älskar det kreativa och kontakten med andra människor.

    För ungefär en månad sedan loggade jag ut från både Instagram och Facebook. En vecka utan brus och intryck och åsikter. Det var skönt, gav mig en stillhet. Jag kunde ligga raklång i mammas solstol och inte känna rastlöshet eller ångest. Bara vara. Känna mig mer närvarande och levande än vad jag gjort på länge. Att befinna mig utanför bubblan av att ständigt vara uppkoppplad och kontaktbar gjorde mig gott.

    Jag saknar ofta tiden innan sociala medier. Saknar hur vi förlorade oss i hobbys utan det primära målet att visa upp. Det var kravlöst. Enkelt. Något vi gjorde för oss själva. Mitt förhållande till foto och film såg ut på ett helt annat sätt. För mig handlade det om att dokumentera och spara ner. Att göra något med min tid. Film och foto var en lek.

    Nu handlar det mer om att skapa för att publicera, inte lika mycket om känslan i att vara kreativ. Allt ska gå snabbt och springa och inte vara en långsam fin linje. Vad hände egentligen? När slutade jag skapa bara för mig?

    Jag stannar upp alltmer och ifrågasätter mitt behov av att ständigt visa mig. Varför ska folk ta del av något som endast blir ett inlägg i mängden? Varför ändrar jag mitt skapande utefter Instagrams villkor? Varför kan jag inte ge mig på något långsammare, något som kräver min kreativa uppmärksamhet under en längre period? Det handlar också om att jag faktiskt slösar stora delar av min tid på en skärm. Utanför pågår livet och jag vill inte missa det. Måste våga stanna innan det är för sent.

    Många pratar om att vi behöver hitta balansen, ta pauser och genomföra en så kallad digital detox emellanåt. Då kommer behovet regleras och vi bli mer medvetna, menar de. Jag har tagit pauser men trillat tillbaka så fort appen landat på hemskärmen igen. Jag börjar undra om jag verkligen klarar av att balansera mig fram. För mig är det nog antingen eller. Helt utanför eller all in.

    Jag tror att jag vill undersöka att vara utan sociala medier en längre tid. Kanske ägnar jag sommaren till en paus för att sedan utvärdera och se vad jag känner. För vem är jag egentligen utan sociala medier? Utanför den digitala världen? Vilka hobbys är mina? Vilken stil? Vilka åsikter? Vem är jag när jag inte blir matad med intryck? Jag vill veta det. Lära känna mig själv på riktigt igen.

    Inga kommentarer på Vem är jag utan sociala medier?

  • sommarlistan

    Mina drömmar är skrivna för sommartid. Jag ska lära mig åka skateboard igen, det blir kul skriver jag till min lillebror. Två år sedan sist; vi for runt längs den tysta asfalten intill östra stranden. Det var något speciellt med det där och hungern i att våga hänge sig. Jag jagar livet och upplevelserna och friheten. Ristar in mig i varenda album.

    En lista på andra grejer jag vill och ska göra i sommar

    – Idre. Vi ska bo i stuga, besöka Städjans topp och åka över till Norge.

    – Bli en vans-tjej igen. Platta skor var min grej vid tjugoett, tjugotvå och tjugotre. Sedan blev jag vuxen och bekväm med rejäla gympaskor. Men nu gör vi en comeback, jag och mina vans.

    – Skriva en kärleksnovell. Vi får se om den någonsin når dagens ljus.

    – Flyta runt på badmadrass i sjö tillsammans med fin vän. Tänk er vindstilla och dra handen genom sötvatten.

    – Spontana picknickar i grönskan.

    – Gå på loppis. Vill hitta guldkorn, ställen som jag inte tidigare besökt. Kom gärna med tips mellan Halmstad och Göteborg.

    Inga kommentarer på sommarlistan

  • tryckeriet

    Jag åkte till tryckeriet igår och hämtade ut prints till vernissagen. Det är inte långt kvar nu. Snart står vi och klär väggar medan värmen slår. Jag kan inte ta in att tiden går och att våra frågetecken klarnar. Både jag och Weronika har lagt ner så många timmar på det här hjärteprojektet. Nu när allt börjar ta sin fysiska form känns det så självklart; det var så här det skulle bli. Det var så här det skulle göras.

    Ibland är det svårt att förklara vad vi egentligen har skapat – vi konstaterade det igår. Hur berättar man om något som varit en del av livet i två år? Som ständigt formats och förändrats.

    Det är mycket som pågår nu och jag hinner inte riktigt med mig själv. Det jobbas och umgås och tränas och pratas och sovs. I mellanrummen försöker jag plantera vila. Stilla stunder. Även om det är fint med allt som händer längtar en del av mig till junivindarna, till min födelsedag, till ett lugn. Till när jag bara får vara utan måsten.

    Inga kommentarer på tryckeriet

  • första maj

    Det är första maj. Första maj och jag tvättar och lyssnar på Lordes nya låt. Första maj och jag går hela vägen från kapellplatsen och hem. Göteborg frodas i grönska och vissa bryter sig fria. Jag vet inte vad jag vill skriva om eller om vindarna kommer blåsa min väg.

    Inga kommentarer på första maj

  • flickan undrar

    Att följa det ömtåliga knytnävshjärtat. Följa drömmar och sig själv och den snåriga grusiga stigen. Blir det svårare att drömma desto äldre man blir, undrar flickan. Hur många idéer slocknar under en livstid? Hur ofta måste man vattna?

    Min längtan är bosatt innanför bröstkorgen, mellan hjärtat och lungorna och cellerna. Där ska den frodas i mod.

    Inga kommentarer på flickan undrar
Nästa sida